Jag drejar alltid med vit, grå eller röd/brun stengodslera. Jag kan dock välja om det ska brännas till stengods eller till lergods. Det är bränntemperaturen som avgör om det blir sten- eller lergods.
Stengods som är bränt i en hög temperatur, ca 1200-1300° blir mer hållbart än lergods. Det går inte flisor i koppar och skålar lika lätt som hos lergods. Man säger att leran sintrar när den kommer upp i de höga temperaturerna i ugnen, porerna smälter samman och leran blir helt tät. Därmed blir den vattentät. Kaffekoppar för att ta ett exempel, lämnar inga vattenringar på bordet. Stengods tål diskmaskin, ugn och mikro.
Lergods bränns i en lägre temperatur, ca 1000-1100°. Fördelen med lergods är att större fat och skålar inte skevar till sig i ugnen som de kan göra i högre temperaturer. En annan fördel är att koppar inte blir så varma på utsidan eftersom luftporerna i leran isolerar mot värme. De negativa aspekterna med lergods att det inte är lika tåligt som stengpds. Det går flisor lättare och leran kan suga åt sig fukt och glasyren börjar krackelera. Ställer du då in ett lergodskärl i mikron blir kärlet väldigt varmt av funkten inne i leran. Med tanke på dessa nackdelar så tillverkar jag inget i lergods.